Kultur
Av:
Sanna Samuelsson
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
I september är det val. Allt snurrar snabbare – samtidigt som politiken blir hårdare. Men bakom utspelen finns konsekvenser som påverkar samhället på riktigt.
I serien ”Bortom spelet” skickar Aftonbladet Kultur ut några av landets bästa författare för att skriva om politiken utanför valrörelsen.
I dag skriver Sanna Samuelsson om den svenska förlossningsvården. Övriga medverkande är Silas Aliki, Christoffer Carlsson, Agri Ismaïl och Maria Maunsbach.
I entrén till Lycksele sjukhus möter jag ett ungt par med ett litet lenhårigt bylte till bebis i sjalen. Deras ögon är så öppna, speglar de rusande molnen på himlen utanför. Mjukiskläder, blyga leenden. Allt har gått bra. Allt har gått bra. Jag grattar, känner hur mina ögon tåras när vi ler mot varandra.
Hade det här varit förra året hade förlossningsavdelningen varit sommarstängd nu. Det var den mellan maj och september, liksom under julen. I år är det bara stängt en månad i juli. Bara. Det känns inte så bara för föräldrarna som har råkat få födelsedatum just under den perioden. Bor de i Västerbottens inland får de många timmar till förlossningen i Umeå eller Skellefteå. De kan tvingas föda i ett dike längs riksväg 95, kanske där det är dålig mobiltäckning. I bästa fall hinner de fram, eller möts av en ambulans med en barnmorska i. Osäkerheten, den får de leva med.
På vägen till sjukhuset pratar jag med ett äldre par om krisen för förlossningsvården. De är upprörda. ”De kan skicka ambulanshelikopter till någon stockholmare som åkt skidor i fjällen och brutit benet”, säger mannen. ”Men ska någon unge födas här, säger han, då går det inte. Det här är Sollefteå BB in spe.”
Sollefteå BB är känt inte bara för att det lades ner utan också för att det ockuperades under flera år, under parollen Ådalen17. På deras hemsida kan man läsa: ”Ilskan är egentligen sorgen att inte bli lyssnad på”. I dag föds 35 procent färre barn i området enligt en ny undersökning. I Kiruna är nedläggningen av BB fortfarande ett trauma, det var tjugo år sen. Om det skriver Lisa Bjurwald i boken ”BB-krisen”.
Det finns en symbolik i att en förlossningsavdelning stängs ner tillfälligt eller helt. Det betyder att det inte finns någon framtid här. Att det inte anses värt att satsa på. Att livet inte finns. Utanför Lycksele sjukhus rinner den uppdämda Umeälven, en av de viktigaste älvarna för vattenkraft. Strömmen flödar ner till södra Sverige. Utanför sjukhuset står en EPA-traktor med texten ABSOLUT FAS 2.
Å ena sidan. Å andra sidan. Linda Långström, avdelningschef för Lyckseles förlossningsavdelning, visar mig runt. Lokalerna är nyrenoverade. De har runt fem platser för förlossning, de har ett rum med bad för vattenfödsel, de har finstämda färger, de har inredning med hotellkänsla och en egen vårdfilosofi. De har ett rum där man kan vänta om man inte riktigt är där än, men har för långt att åka tillbaka. Ofattbart för en som bor i Stockholm. Ja. Det verkar underbart att få föda här. Tänk att äta sin lilla ostmacka på den här saccosäcken, tänker jag.
Om det är öppet, vill säga. Varför det är stängt? För att det inte går att bemanna, för att det finns ett politiskt beslut på att man inte tar in hyrbarnmorskor. Det kostar för mycket. Redan nu är riskfödslar hänvisade till Umeå eller Skellefteå året om. Om det händer något, om man föder tvillingar, har högt BMI eller har diabetes får man åka långt oavsett.
Vi vill inte ha stängt. Vi vill att fler barnmorskor ska jobba här, men det är svårt när lönerna är lägre än i regionerna runt om, säger Linda Långström. Jag undrar: Hur fungerar det här ens? Politikerna har sparat i en budgetrad för inhyrespersonal men riskerar lägga lika mycket på ambulansfärder. Detta på en sträcka lika lång som mellan Stockholm och Göteborg. Hur vågar man ens föda barn på sommaren här? Solen gassar utanför, den där irriterande småvinden som blåst hela våren river i träden. Avdelningen brukar även hålla stängt några veckor under julen, och då är halkan, kylan och mörkret ännu ett problem att hantera.
Under hela 2020-talet har medierna rapporterat om turerna kring Lycksele BB. 2023 hölls ett stort fackeltåg med flera hundra deltagare. Tjugo år tidigare var det också stora protester när förlossningen hotades av total nedläggning. Man kan inte påstå att det inte diskuteras, ändå kvarstår problemen. Det bara pågår.
Jag pratar med en kvinna, Annika, som ska föda i början av augusti. Hon bor i Ammarnäs och har 4,5 timme till förlossningen i Skellefteå som det är nu. Hon vet inte hur hon ska göra. ”Jag känner mig ganska trygg inför förlossningen, min enda oro är hur fan man ska hinna i tid. Det hade varit jätteskönt att inte behöva bära på den”, säger hon. Man kan få bo på patienthotell innan om man har långt att åka. Men om det finns syskon, eller om man helst bara vill vara hemma i en trygg miljö, vilket främjar en bra födsel, är det inte så lockande. Och hur länge ska man vara på det där hotellet, om man ska vara säker, i veckor? Det blir nog till att ta bilen och hoppas på det bästa. ”Det är tyvärr inget jag kan förvänta mig, att jag ska få föda på förlossningsavdelningen. Blir det i bilen eller i vägkanten?”
Det är många som är oroliga. Hon känner flera som är gravida i byn, tyvärr har flera av dem fått födelsedatum just där i juli och början på augusti när det är stängt i Lycksele. Värst är det för omföderskorna. Då kan det gå snabbt. Hon är förvånad över att det inte är en större politisk debatt, både lokalt och i riket i stort. ”Den gravida kvinnan behöver göra sin röst hörd. Men vi är upptagna med att skapa liv. Vi orkar inte riktigt.”
Jag frågar henne om förlossningsbrev, ett sånt där papper där man som födande kan skriva om vilken bedövning man vill ha, om det är någon särskild belysning eller musik man önskar eller något annat. En inbjudan till en kommunikation mellan födande och barnmorska, till en situation av samtycke. Jag frågar Annika om det för att det blir så ironiskt i sammanhanget. Om du fick skriva vad som helst, frågar jag. Hon skrattar. Inte köra bil i 4,5 timme. Inte behöva oroa sig. Ha någon nära. Det fanns en barnmorska i Sorsele förut som var nära, dit man kunde komma, men det var väl 30 år sen.
Närhet, trygghet. Det går inte att tänka sig den typen av omsorg om invånarna här. De som envisas med att ”bo kvar”. Med tanke på färdvägarna och svårigheterna hamnar konceptet hemförlossning i ett helt annat ljus, det påpekar både Annika och barnmorskeförbundet i Västerbottens ordförande Therese Lindberg när jag pratar med henne. Å andra sidan så är ju hemförlossningen beroende av att man raskt kan åka in till en välutrustad förlossningsavdelning om något oväntat händer, vilket inte är fallet här.
Men det är inte bara Västerbottens inland som riskerar att stängas under somrarna. I Sverige anger samtliga 21 regioner att det råder en akut brist på barnmorskor, enligt Socialstyrelsen. På Västervik sjukhus har det rapporterats om barnmorskebrist inför sommaren. I Hudiksvall ryktades det i våras om att de skulle behöva stänga fyra veckor på grund av problem med bemanningen, men hotet avvärjdes. Man undrar vad det är för trixande som personalen har behövt göra med semesterdagar och scheman för att kunna hålla öppet. En utebliven sammanhållen semester kan på en pressad arbetsplats innebära sjukskrivningar på hösten i stället.
Det är inte heller bara förlossningsavdelningar på mindre sjukhus som kämpar. 2021 ägde det så kallade barnmorskeupproret i Stockholm rum, när ett femtiotal barnmorskor sade upp sig i protest mot svåra arbetsförhållanden. I Malmö larmade i våras 87 barnmorskor i ett öppet brev om effekterna av nedskärningar i region Skåne. De vädjade om hjälp efter att deras verksamhet skurits ner med flera hundra miljoner. I regeringens budget för hälso- och sjukvård som kom i november fick kvinnosjukvården 600 miljoner mindre, från 1,6 miljard till 1 miljard. En nedskärning av runt en tredjedel av budgeten.
Detta är alltså samma år som regeringen tillsatte den nya utredningen om varför svenska folket föder färre barn. Det tål att upprepas: Samtidigt som de tillsatte den där utredningen så skar de ner på den redan pressade kvinnovården. De kallar det dessutom för en storsatsning. Rök och speglar.
Detta leder på avdelningarna i Malmö till konkreta försämringar. För barnmorskorna blir det en ännu mer pressad arbetssituation, vilket de själva menar äventyrar patientsäkerheten. Valet står mellan att pusha sig själv till utmattning eller ”stänga av empati och omtanke”. Raster tas sällan enligt schema, om än alls. Det blir fler familjer per arbetslag. Trycket på vårdplatser är så högt att familjer skickas hem i förtid. Täcken saknas, mödrar får ligga i blodiga lakan.
Nödropet från Malmö är akut, men inte förvånande. För den barnmorska som inte orkar längre, som vill undvika utbrändhet, blir lösningen att säga upp sig. Många utbildade barnmorskor jobbar heller inte i yrket, och av de som gör det arbetar många deltid eller halvtid. Det är en sorts nedskärningarnas nollpunkt, när barnmorskor som egentligen gillar yrket inte kan göra det de har utbildat sig till. Enligt en enkät bland barnmorskor i ett slumpmässigt urval som gjordes 2022 var det 54 procent som hade övervägt att lämna yrket.
Forskaren och före detta barnmorskan Malin Hansson, som skrev sin avhandling om just detta, menar att problemet egentligen inte är en brist på barnmorskor, utan en brist på ett hållbart arbetsliv. Samtidigt uppger de som intervjuats att de ser en stor meningsfullhet i sitt yrke. Ökad bemanning är därför en av de viktigaste frågorna som hennes forskning pekar mot.
Detta är en långsam process, av svångremspolitik och dess effekter, av urgröpningen av en hel yrkesgrupp och deras arbetsförhållanden. Man har talat om en BB-kris sedan 1990-talet. Det hänger så klart ihop med den större bilden, där bristen på vårdplatser är akut inom hela sjukvården. Vården knäcktes för trettio år sedan, och verkar sedan aldrig ha fått komma upp från knäande position. Lisa Bjurwald skriver: ”Den svenska sommaren har blivit liktydig inte bara med midsommarstänger och kräftfester utan med kvinnors lidande och utsatthet.” IVO larmade förra året om brister på 42 förlossningsavdelningar i Sverige, som inte åtgärdats.
Vården är den viktigaste frågan för svenska väljare, enligt Novus. Ändå är det som att den är så nebulosisk att inga politiker riktigt vågar ta ett stort grepp. Vem ska peka finger, mot vem? Sverige har den kortaste BB-vistelsetiden för nyblivna föräldrar i EU. Alla vet att det är dåligt, alla tycker att det är tråkigt. Ändå är det som att inga alternativ presenteras. Man kan annars tycka att nyfödda bebisar, glada mammor och en välfungerande förlossningsvård skulle vara en enkel populistisk boll att sparka in i mål.
Samtidigt krackelerar vår gemensamma vård. Blivande föräldrar racear mot tiden på vägar där ren och älg regerar, där mobilen saknar täckning. Bebisarna vill ut, de trycker sig ut ur sina mödrars kroppar. Förstår de inte att det är sommarstängt?
Några dagar efter jag besökt Lycksele förlossningsavdelning ser jag Ulf Kristersson och Magdalena Andersson i en debatt på tv. De tjafsar om skatter. Kristersson hävdar att Socialdemokraterna vill höja skatterna och Andersson protesterar. Jag förstår inte varför detta fortfarande anses vara en så stor fråga. Lever vi år 2006? Kan de inte bara höja skatterna med några hundralappar (förutom för låginkomsttagare) så vi har råd att ha en välfärd? Eller förresten, inför bara den där miljardärskatten så behöver vi inte ens göra det.
Sanna Samuelsson är författare och skribent i Aftonbladet Kultur.
