Av 40 lag är det endast ett som i slutändan tar klivet upp en division, men rent krasst är det bara någon dryg fjärdedel som verkligen har möjligheten att lyckas.
Den initierade Hockeyettan-experten Mikael Mjörnberg riktar blicken mot klubbarnas lagbyggen och pekar ut de tolv största utmanarna till att ta klivet upp i Hockeyallsvenskan till våren.
Många pratar om slutspel och drömmer om avancemang, men till syvende och sist är det bara någon dryg fjärdedel av Hockeyettans klubbar som har en realistisk chans att lyckas i slutändan. Tittar man på de två serierna (norra och södra) är det dessutom tydligt att det finns betydligt fler starka kandidater till att lyckas söderut. Det är så att säga ingen slump att det är söderlagen som vunnit Hockeyettan-finalen de två senaste säsongerna.
Därmed blir det fler lag från söder än från norr på listan när jag analyserar avancemangsmöjligheterna inför våren. Det är fullt naturligt. Här är de tolv största Hockeyettan-kandidaterna till att kunna kalla sig allsvenska om ett knappt år.
12. HALMSTAD
Egentligen borde Halmstad Hammers så klart ramla raka vägen ut från den här typen av ranking. Kulturbäraren Victor Gagics besked att han lägger karriären på hyllan är ett dråpslag för föreningen. Han symboliserar med sin blotta uppenbarelse allt som klubben vill vara och stå för i form av kraft och inställning. När han kliver av blir laget flera procent sämre och i och med hans hårt bultande Halmstad-hjärta är det en karaktär som inte går att ersätta med en värvning även om sportchef Niklas Söderström fått några nickel till i den spelarbudget som ska spenderas.
Men Halmstad är alltid Halmstad och är den någon klubb som hittar sätt att övervinna hårda smällar är det just Hammers. Man gjorde det när tidigare kaptenen Robin Dahse klev av för något år sedan och man skulle mycket väl kunna göra det igen nu när det är livet efter Gagic som gäller. Merparten av det väloljade kollektivet där helheten nästan alltid blir större än de enskilda delarna blir i vanlig ordning kvar och klubben kommer få ikläda sig den roll som underdog som man så innerligt älskar.
Dock ska konstateras att Halmstad knappast kommer bli någon av klubbarna det kommer talas om inför kommande säsong. Bland spelartappen finns förutom nämnde Gagic även spetsen Viktor Bernhardtz och stabile backen Elias Dynell (båda till Troja-Ljungby) vilka så här långt i lagbygget till stor del ersatts av unga uppkomlingar som ska bevisa sig på Hockeyettan-nivå. Det går aldrig att riktigt räkna ut Halmstad, men det har sett bättre ut andra somrar. Så mycket kan väl sägas.
11. SUNDSVALL
Tidigt i våras såg det riktigt tungt ut för Sundsvall när precis varenda pjäs ur det som varit den gångna säsongens spets deklarerade att de lämnar föreningen. Kraftfulla backar som Leon Häggström och Axel Abrahamsson tackade för sig samtidigt som de ledande anfallarna Johan Lindholm, Emil Lindblom och Filip Wiberg gjorde samma sak. Dessutom valde den tidigare härföraren Sebastian Kaijser att återvända till Sverige och Hockeyettan, men skrev på för hårdsatsande Vita Hästen istället. Det hade kunnat vara ridå ner.
Men tränaren och sportchefen Jonas Lindström är en klok gubbe och Sundsvall har med sin konstanta position som topplag de senaste åren uppenbarligen byggt upp ett rykte som en klubb det är attraktivt att spela för. Pjäs för pjäs har man på ett intressant sätt lyckats ersätta de flyktade spelarna. Kanske inte fullt ut från start, men bland värvningar som Hampus Malm, Tim Almgren och Max Sjöholm finns väldigt mycket spännande potential som kan utvecklas. Dessutom kommer Hudiksvall-veteranen Jesper Wiberg in med målgaranti och det har ryktas om att fler spelare med Hudik-koppling kan komma att hamna i den blå dressen.
Vad som mest talar för Sundsvall är kanske ändå att en stomme av gedigna arbetare blir kvar. Under åren med Lindström som huvudtränare har man byggt upp ett sätt att spela som bygger på intensitet, fysik och att man är konsekventa över hela banan. Det är jobbigt att möta Sundsvall. Det smäller i planket och det finns många spelare som utan att glänsa eller få några större rubriker gör jobbet som förväntas av dem. Så kommer det fortsätta ytterligare en vinter och det är en anledning till att Sundsvall aldrig riktigt kan räknas ut ur den allsvenska diskussionen även om det så klart är ett långskott att de skulle lyckas nå hela vägen.
10. TROJA-LJUNGBY
Enligt den sentida historiken ska det ta tre låååånga säsonger i division ett innan Troja-Ljungby återvinner sin allsvenska status. Det är ju så det har sett ut tre gånger i rad. Tre ettansäsonger har följts av en i allsvenskan och sedan degradering igen. Det har kommit att kallas tresäsongscykeln och ironiskt nog har föreningen efter vårens nya degradering lagt fram en ny treårsplan med målbilden att under den tidsperioden ta sig tillbaka till den högre nivån.
Det är rimligt att se på sig själva i det lite längre perspektivet nere i Ljungby för det är en ren och skär omstart som gäller. Merparten av laget från den allsvenska säsongen försvinner och kring några hemvävda pjäser som stannar sätter man nu ihop ett nytt lag bestående av lite etablerade Hockeyettan-spetsar och en hel del oprövade kort. Det blir ett på papperet synnerligen brokigt lag, men finns ändå några tendenser till röda trådar att fatta tag om. Det ser ut som att Ljungby-gänget försökt foga samman ett lag med tydligt rolltänk där de övre linorna ska vara producerande och resten av gänget jobba hårt. Samtidigt kan man inte blunda för att det är rejäla pjäser som plockas in. Det är tydligt att de som bestämmer i Ljungby vill ha spelare med storlek som inte kommer skämmas för sig i det fysiska spelet. Lilleputtar göre sig icke besvär.
Sett till namnen på papperet har Troja ett intressant lag där hemvändaren Lukas Sjöblom och Viktor Bernhardtz från Halmstad är de så här långt presenterade pjäserna som kanske står ut mest. Samtidigt ska man ha respekt för att det ofta tar tid att få pusselbitarna att falla på plats när man bygger ett helt nytt lag med en helt ny hierarki och efter några år som lärling bakom Jens Gustafsson ska Tobias Törnkvist ta klivet fram som grön huvudtränare. På sikt kan det bli väldigt spännande, men det kommer vara en läroprocess i vinter även för honom. Troja-Ljungby är ett lag för toppen, men kanske inte ett lag för att gå upp. I alla fall inte redan till våren. Tresäsongscykeln som sagt.
9. HANVIKEN
En intressant frågeställning inför kommande säsong är huruvida det kommer vara en fördel eller en nackdel för Hanviken att flytta in i en sprillans nya arena ute i Tyresö. Det är ingen hemlighet att Tyresö ishall varit ett av ligans risigaste råtthål med slush puppie till is, bedrövligt lågt plexi och omklädningsrum som skokartonger. Ogästvänligt för motståndarna att komma till och säkerligen en källa till en och annan bonuspoäng för hemmalaget under säsongerna. Å andra sidan har stockholmarna nästan presterat som bäst på bortaplan i fina faciliteter då de spelar en puckskicklig ishockey som gynnas av goda isförhållanden. Säsongen får utvisa vad den nya arenan kommer betyda för Hanviken.
Truppmässigt kommer det se ut ungefär som vanligt. Stockholmarna bygger kring en väldigt stark och puckskicklig backsida som ska kunna spela sig ur i stort sett alla situationer. Man har dock adresserat att de två senaste säsongerna kommit att handla lite för mycket om en specifik spetskedja och försöker därför bygga lite bredare den här gången. Fler ska kunna vara med och bidra framåt och man verkar också vilja addera lite mer kraft och muskler till sin mix. Nyförvärv som Ture Edvardsson och Samuel Claesson kan förvisso göra poäng, men för dessutom också en kraftfull uppenbarelse med sig ut på isen. Faller det väl ut kan det bli riktigt intressant och Hugo Pettersson är en offensivt väldigt begåvad joker.
Hanviken är etablerat som ett av de riktiga topplagen i Hockeyettan och skulle om alla pusselbitar faller rätt säkert kunna snubbla sig upp en division. Men ska man bli en utmanare på riktigt som år efter år knackar på dörren krävs förmodligen att samarbetet med SHL-föreningen Djurgården utökas ytterligare.
8. LINDLÖVEN
Gänget från Lindesberg har etablerat sig som ett pålitligt topplag i Hockeyettan och med åren dessutom skapat en miljö som spelarna uppenbarligen ogärna vill lämna. För några år sedan var det mer regel än undantag att spelare flyttade i sidled från Lindlöven till något annat topplag i ligan efter en lyckad säsong. Nu ska det till ett allsvenskt erbjudande för att någon ens ska tänka tanken att lämna. Vilket blir fallet när spetsnyckeln Sebastian Falk slutligen tar sin karriär ett steg till och flyttar till nybygget i Västerås.
I det stora hela får Lindlöven dock behålla den trupp som var en av norrseriens allra bästa och spelade en lysande hockey i vintras. Till och med powerplay-backen Jesper Broeng har gett klartecken för en ny säsong trots tydligt intresse ovanifrån. Att man får behålla stora delar av sitt lag gör att man kommer kunna starta på en position långt fram jämfört med de konkurrenter som bygger om betydligt mer påtagligt och sportchefen Tomas Östlund har dessutom gjort några riktigt skarpa adderingar till truppen.
I konkurrens med andra ettanklubbar plockar han till exempel in Örnsköldsviks spännande center Tobias Oskarsson och återförenar på så sätt förra årets synnerligen vassa radarpar där Vilmer Grundström utgör den andra delen (han anslöt ju till Lindlöven redan kring jul). Filip Runbjer från Kalix är också ett nytillskott som lovar en hel del och Alfred Svensson är en fullgod målvaktsersättare till William Kias som tvingas avsluta karriären till följd av skador. Den lilla spelaromsättningen talar till brandgults fördel. Det blir spännande att se om de kan ta den gångna säsongens succé vidare ytterligare ett snäpp. Förutsättningarna för det är goda.
7. TRANÅS
Okej, en sak talar emot Tranås här. Nämligen att de brukar vara ett varannansäsongslag. En stark vinter brukar mer ofta en sällan följas av något betydligt mer halvdant och trots att Tranås rök redan i den södra kvartsfinalen (mot slutsegrarna från Visby) kan den gångna säsongen inte beskrivas som något annat än väldigt lyckad. I tuff konkurrens slutade Tranås fyra i söderserien, endast fyra poäng bakom seriesegrande Karlskrona. Endast fem gånger lämnade man isen utan att ta poäng i seriespelet. Det var ett urstarkt facit och hade det inte varit för Visby hade tranorna säkerligen kunnat ta sig ganska långt även i slutspelet.
Traditioner är dock till för att brytas och mycket talar för att Tranås ska kunna bygga vidare på säsongen 25/26 och göra något ännu vassare i vinter. Anledningen till det är kontinuitet. Tränaren Jussi Salo är kvar på bänken för sin andra säsong och ska jobba vidare med det tydliga rolltänk som gjorde Tranås svårforcerade i vintras. Man får behålla det mesta av det bästa från befintlig trupp och då ska sägas att det finns gott om tydliga spetsar i truppen. Pontus Eklöf, Markus Ruuskanen och Lukas Isaksson är till exempel spelare alla konkurrerande toppklubbar säkert skulle vilja ha. Det enda riktigt tunga spelartappet man gör är den offensive backen Viktor Nilsson Westlund som väljer att varva ner hemma i Värmland.
Nyförvärven skrämmer kanske inte (förutom Carl Sjöberg, wow!), men det är heller inte poängen. Tranås har redan sin producerande topphierarki och behöver fylla på omkring dem. I backarna Alexander Fredriksson och Simon Lindblom eller forwarden Liam Svensson kan mycket väl finnas genombrott som bara väntar på att hända, men Tranås står inte och faller med att så måste bli fallet. Summa summarum har klubben en stabil grund att stå på och alla förutsättningar för att sticka hål på den där uppfattningen om att man skulle vara ett varannansäsongslag.
6. BORÅS
Borås har de senaste åren haft för vana att ställa namnstarka och offensivt viktade lag på isen, men inför kommande höst har det uppenbart hänt någonting. Stämpeln av elitprospects-bygge har suddats ut till förmån för något betydligt mer genomtänkt. På papperet ser det ut som att klubben velat vikta upp en av ligans förnämsta backsidor med en forwardsuppställning som är betydligt mer rollfokuserad. Där det fortsatt finns många offensiva ess, men där man nu dessutom plockat in gedigna bulldozern Erik Aterius och Visby/Romas avancemangshjältar Erik Rainersson och Casper Larsson. Analysen av den förflyttningen i truppbygget gör att det finns all anledning att ta Borås på stort allvar inför kommande säsong.
Det är förstås bara en spekulation, men det är lätt att tänka sig att den lite nya infallsvinkeln på lagbygget har att göra med ankomsten av tränaren Fredrik Johansson. Den energispridande krutdurken plockades in lagom till slutspelet i våras och gjorde omedelbart skillnad. Nu ska han alltså försöka sätta sin prägel på Borås över en hel säsong och det ska bli mycket intressant att följa hans återkomst i ligans seriespel efter några år i Norge och Danmark. Hittar han rätt balans mellan morot och piska har han ett spelarmaterial som det går att göra väldigt mycket utav.
Den mångfacetterade forwardssidan i all ära, det är trots allt ändå den nyss nämnda backsidan som imponerar mest. Christian Lindberg och Anton Davidsson har lett lagets offensiv under några vintrar, Oskar Pantzare står inför sitt stora genombrott och Philip Eriksén adderar defensiv stabilitet som man kanske saknade ifjol. Samtidigt tar burduse Simon Ericsson klivet ner från en forwardsroll för att fullt ut testa sina vingar som försvarare. Borås är kanske inte den största utmanaren till att ta klivet upp en division, men får Fredrik Johansson pusselbitarna att falla på plats kan den trupp han förfogar över växa till ett monster. Då blir det verkligen något att bita i för konkurrenterna.
5. BODEN
Tongångarna från Boden efter att säsongen tagit slut kan inte tolkas som något annat än väldigt tydliga. Under säsongens gång stärkte man upp med en ny sportchef (Jens Hellgren) och några ytterligare nyckelpositioner i organisationen. Nu är det sportens tur. Inom några år ska norrbottningarna vara på en position där de kan ta klivet upp i Hockeyallsvenskan och redan i år kommer truppen vara konkurrenskraftig nog för att vara inom tävlan.
Något som manifesteras av den minst sagt rutinerade backvärvningen Niclas Burström, SHL-meriterade Radek Muzik och Borlänges spjutspets Joel Jonsson. Mer vasst lär vara på gång och samtidigt får man behålla spännande spetsar som Felix Dahlroth, Andreas Nilsson och inte minst kraftfulle Elias Callgren som väljer att stanna kvar. Tränaren Robert Bergdahl kommer av allt att döma att få ett så väl brett som spetsigt material att arbeta med under sitt tredje år som huvudtränare.
Vad som avgör Bodens öde är egentligen inte något man påverkar själva, utan snarare hur Hudiksvall kommer tackla säsongen efter ännu ett finalmisslyckande. Hudik ligger efter sina år av satsningar betydligt längre fram än Boden både i plan och i sportsligt material och röd tråd och det är just Hudik som man måste ta sig förbi om det ska finnas en möjlighet att ta klivet upp en division. Tar man sig förbi Hudiksvall finns alla möjligheter att besegra ett söderlag i en finalserie med tanke på den geografiska utmaning södergängen då skulle ställas inför, men kanske är det något år för tidigt. Boden bygger ett vasst lag med framtidspotential, men säsongen borde främst handla om att göra sig redo för nästa attack.
4. VITA HÄSTEN
Vårens resultat var inget annat än ett enormt fiasko. Norrköpingsklubben sprutade pengar på ett koppel av deadlinevärvningar med hemvändaren Marcus Eriksson och Mattias Bäckman i täten, klev in i slutspelet och kastades huvudstupa ut efter 0-3 i matcher mot synnerligen slutspelskompatibla Halmstad Hammers. Det var pinsamt. En rejäl näsbränna. Förmodligen något som kom med tydliga lärdomar och byggde upp en bubblande revanschlust.
För nu bygger sportchefen Tom Tärnström ett ännu starkare lag. Spelare som lite på nåder fick följa med från division 2 och in i fjolårets satsning är utsorterade och nu heter värvningarna saker som Tim Wahlgren, Sebastian Kaijser och Jacob Samuelsson. Vita Hästen bygger på både bredden och spetsen med en ambition att vara ett av lagen som på allvar är med i leken om att ta klivet upp i Hockeyallsvenskan kommande vår. Med tanke på att veteranerna Marcus Eriksson och Jesper Samuelsson blir kvar för att leda laget, målvakten Daniel Dahlström även han spelar vidare och en uppsjö av spets i form av till exempel Casper Östberg och bröderna Helmer och Hygo Styf också har kontrakt kan man inte säga annat än att det ser vasst ut.
I Vita Hästens fall handlar det om att få ihop helheten. Man måste få den brokiga truppen att dra jämnt och hitta en vägvinnande balans mellan offensiv finess och hårt arbete. Rutinen och skickligheten finns onekligen där, men det är lättare sagt än gjort att leverera i Norrköping där publikens krav är höga och där det alltid händer saker med truppen under säsongens gång. Förmodligen har man lärt sig av vårens fadäs att inte värva sönder kemin fullständigt vid deadline. I så fall finns ingen anledning att tro något annat än att Hästen skulle kunna bli riktigt vassa i kommande slutspel.
3. KARLSKRONA
Spelartappen blev tyngre än vad man hade tänkt och hoppats när hela ”förstakedjan” med Liam Engström, Kalle Carlsson och Lukas Sjöblom samt allroundspetsen Viktor Smeds försvinner till nya klubbadresser och båda målvakterna (Hampus Hedman och Fabian Arwidson) lämnar föreningen. För att nämna några. Men samtidigt gjorde Karlskrona några riktigt viktiga lärdomar under vårens slutspel. Kanske blev man lite väl spelande. Kanske räckte det inte bara med fart och fläkt när motståndarna började spänna musklerna och spela slutspelshockey med rutin.
Följaktligen skruvar sportchefen Hampus Melén lite på sitt bygge inför kommande säsong. Blekingarna ska fortsatt ta sina motståndare med fart och intensitet, en puck som går snabbt genom mittzonen och där individuell skicklighet är vad som kan göra den sista lilla skillnaden. Men nu adderas även lite mer kraft och spelare som kan ta sig in på kassen när det blåser. Mer slutspels-dna om man så vill. Värvningen av Elliot Ekefjärd och den skillnad han gjorde under våren får fungera som riktmärke och där är Jonatan Andersen ett spännande nytillskott i kommande trupp. Förhoppningen är att det är det som ska ta Karlskrona från att vara ett starkt topplag till att vara en utmanare om att ta klivet upp på allvar.
Vid sidan av spelartappen och den lilla riktningsförändringen i truppbygget blir många spelare ändå kvar. Peter ”Piva” Johansson kör ett år till på tränarbänken och det finns en pålitlig arbetarstomme i laget som borgar för en hög lägstanivå. Det finns all anledning att tro mycket på Karlskrona inför säsongen som stundar.
2. HUDIKSVALL
Den ständigt pågående storsatsningen kommer ha Hockeyettans förmodligen förnämsta trupp på isen även kommande säsong. Sportchef Lars ”Lillis” Lövblom förlänger med många av den senaste säsongens vassaste pjäser och fyller på med sylvass spets i form av Oskar Lundkvist, Wille Johansson och målvakten Scott Hector (som det ryktas). Det är inget snack om att det kommer finnas en enorm potential i den trupp som tar Holmen Center i besittning ytterligare en säsong.
Det är dock tydligt att de ständiga mållinjesnubblen har skapat en viss oro i klubben. 38 raka segrar och att vara obesegrade på hemmaplan i närmare ett år var inte mycket värt när klubben under våren föll i sin andra raka finalserie och tvingades se Visby/Roma fira avancemang till Hockeyallsvenskan. Hudiksvall har varit i finaler och kvalserier utan att lyckas ta det där riktigt slutgiltiga steget och nu försöker man skruva lite på verksamheten för att höja nivån ytterligare. Med en tanke om att de bästa spelarna ska få mer speltid väljer man att kliva in i kommande säsong med en påfallande tunn trupp. Tanken är att sex backar och tolv forwards ska vara med från start och sedan tar man det därifrån. I mina öron låter det faktiskt lite som att försöka laga något som inte är trasigt. Att famlande börja ändra på saker bara för att man har snubblat en gång för mycket.
Rent objektivt borde den trupp som fogas samman förmodligen rankas som Hockeyettans bästa, men i och med filosofin om en tunn trupp från start hamnar man lite väl mycket i händerna på vad spelarmarknaden kommer ha att erbjuda längre fram. En vass trupp ska efter jul både bli spetsigare och bredare, men man har ingen aning om vilka pjäser som kommer finnas tillgängliga. Det är verkligen ett vågspel. Dessutom, det vore kanske konstigt att ranka den ständiga tvåan som etta…?
1. TINGSRYD
Inget lag har bättre förutsättningar för en allsvensk attack än Tingsryd. Klubben degraderades från den högre divisionen efter säsongen 24/25 och gjorde en smart omstart i vintras. Rutinerade sportchefen Patric Larsson byggde ett till stora delar hemvävt lag där grönvita klubbveteraner delade omklädningsrum med unga uppkomlingar varav många fått en fostran i de egna leden och satte fräsche coachen Adam Bengtsson att leda det hela. Resultatet blev ett gäng som smög under radarn och nästan nådde hela vägen till serieseger.
Det fina i den kråksången är att Tingsryd nu får behålla i stort sett hela fjolårstruppen. Där många av de kommande motståndarna tvingats både bygga och tänka om i sina trupper kan Tingsryd lugnt och tryggt sätta den ena foten framför den andra och bygga vidare på vad man har startat. Bengtssons spelidé kommer sitta från start och flera av de yngre förmågorna kommer att vara ett år bättre. Då ska dessutom sägas att spelare som Vincent Sandberg, Isac Nielsen och Eric Nordmark var riktigt vassa redan vintern som gick.
Rent krasst gör Tingsryd egentligen inte ett enda riktigt tungt spelartapp. Jo det skulle väl i så fall vara grythunden Valdemar Vesterlund som egentligen förlängde sitt avtal, men sedan lockades av en plötslig chans i allsvenska Kalmar. Men att få behålla så många av sina bästa imponerar. Dessutom har sportchef Larsson fyllt på med flera spännande värvningar. Veteranen Kim Tallberg vänder ”hem” efter ett flertal år i brittisk exil, Filip Barklund är en underskattad stjärna och både Love Gath och Simon Hansson kan säkert föra den fysik man tappar i Vesterlund till isen.
Där andra bygger om bygger Tingsryd vidare och smålänningarna gör det med precis alla komponenter man behöver ha i en avancemangstrupp.
Streama FIFA Fotbolls-VM och Allsvenskan med TV4 Play Sport Fotboll. Halva priset hela sommaren – 224,50 kr/mån i 3 månader.
